CECILIA BILLGREN

Jag är inte bra på att blogga just nu märker jag. För mycket annat som stör kreativiteten. Sommar till exempel. Eller balkongrenoveringskaos. Framtidsplaner, torka i tv-tablåerna, höstångest, skoltrötthet, allmänt snurr. Ja, ni vet hur det kan va ibland.
Så jag tar en liten paus. Återkommer när jag har nåt vettigt att komma med! Lovar..

Har upptäckt en helt fantastisk grej. Sent omsider, jag vet, men ändå!
Det brittiska skivbolaget Domino har en sajt, Double Six Club där de lägger upp streamade liveupptagningar med band de gillar. Alla sessions är inspelade i en grymt cool studio som ser ut som tagen från en dokumentärfilm om The Band. Bara en sån sak!
Just nu är jag helt såld på de amerikanska skäggrockarna Chief, men här finns massor av sköna klipp.
Asså, internet. Vikken bra grej!

Fördel med att vara ensam på kontoret: Man får spela vilken musik man vill, hur högt man vill.
Nackdel med att vara ensam på kontoret: Man lyssnar mest på musik i stället för att jobba.

I veckan gick sista avsnittet av institutionen Plus med Sverker Olofsson i SVT. Som liten fredagstreat kommer här ett fantastiskt klipp från programmet då Sverker besökte Sweden Rock.
Beskåda, beundra och fall ner på knä och utbrist "I'm not worthy!"

Nu åker jag till landet och tapetserar, hörs efter helgen!

Kunde inte låta bli. Mot bättre vetande och stick i stäv med vad alla recensenter uppmanat till gick jag igår och såg Sex and the City 2. Det handlar om lojalitet. Har man levt med Carrie & Co. under så många år så kan man bara inte ignorera en ny film – även om förhandssnacket varit skrämmande negativt.

Och visst, speciellt bra var den ju inte. Precis som med den första filmen var det på tok för mycket fokus på kläderna och för lite krut på dialog, handling och intelligent humor. Det blir väl så när stylisten får en klädbudget på 80 miljoner. Eller när fenomenet är så pass väletablerat att man börjar tro att det ska räcka med gala och glamour för att tillgodose fansen.

Första akten av filmen, som utspelar sig i New York, var ändå helt okej. Man fick veta vad som hänt sen sist, hur tjejerna har det nu och så ett over the top gaybröllop med en showande Liza Minelli. Bra så.
Men sen åker brudarna till Abu Dhabi, och i samma sekund de kliver av planet går filmen från att vara smart, modern och angelägen till att mest likna en tramsig fars. Satt faktiskt under flera scener och tänkte på Hot Shots, och det mina vänner, är ALDRIG ett bra tecken.

Komiken blir på slå-i-dörrar-nivå, fördomarna mot araber, muslimer och utlänningar i största allmänhet haglar och tjejernas outfits liknar mest clownkostymer. Jag menar, kolla bara på bilden ovan. Känns det som ett naturligt val för en kamelritt?

Och så sexskämten. Jag dog skämsdöden ett par gånger när det skulle skämtas om Samanthas frigjordhet och muslimernas minst sagt traditionella inställning till att offentligt visa såväl känslor som hud. *rys*

Men det jag ändå störde mig mest på var den totala förvandling tjejerna genomgick bara av att lämna New York. Från att vara streetsmarta och ha skinn på näsan blev de naiva och blåögda lantlollor så fort de gick igenom säkerhetskontrollen på flygplatsen. Det skulle ohas och ahas åt snygga bilar, lyxiga hotell och stora swimmingpooler, vevas ner bilrutor och skrikandes vifta med ena armen och begås idiotiska rookie-turist-misstag.
Okej att genomsnittsamerikanen inte är lika berest som till exempel vi svenskar – men man tappar väl inte sina personlighetsdrag bara för att man byter tidszon?

Kontentan? Carrie & Co ska hålla sig på Manhattan, det är där de hör hemma och det är där de har sitt sammanhang.

För övrigt är jag väldigt glad att svenska biografer ÄNTLIGEN förstått de fina med filmspecifika popcornkartonger! Inte riktigt lika förhöjd bioupplevelse som när jag såg Avatar i Bangkok i vintras – men alltid nåt!



Uppdatering:
Å nej, jag hade förträngt det allra, allra värsta med SATC2. Det finns en karaokescen. Japp, de sjunger karaoke. I Abu Dhabi. Höll för ögonen hela tiden..

Har fått i uppdrag att hitta en ny favoritserie till en kompis. I vanliga fall brukar jag lätt kunna spotta ur mig en handfull tips, men den här gången var det svårare.
Min kompis gillar nämligen inte våld.
Min nästa, självklara, fråga: Men naket då? Hur känslig är du för naket? Varpå min kompis ba: Nja, helst inte så mycket sexande.
Vågade i detta läge inte ens fråga om han gillar sci-fi..

OKEJ.
Uppdraget är alltså att hitta en högkvalitativ tv-serie, helst med flera säsonger, som inte innehåller sex och våld. High school-serier och ungdomsserier antar jag går bort helt, liksom allt med övernaturliga inslag.
Hans senast tittade serie var Studio 60 on the Sunset Strip, ni vet Aaron Sorkins kortlivade drama om ett Saturday Night Live-liknande direktsänt sketchprogram. En briljant, dialogdriven och väldigt underskattad serie. Och Six Feet Under har han redan sett, likaså Vita Huset.

Kände mig plötsligt som en grottmänniska när jag i huvet började rada upp mina egna favoritserier, varav typ alla innehåller rätt mycket våld. Naket är visserligen inte heller min påse, men det står jag ut med om det håller sig på Entourage-nivå. Tell Me You Love Me dog jag skämsdöden av efter ett halvt avsnitt.

Det gick ju ganska lätt att hitta ett par komediserier utan våld och naket, typ Arrested Development. Men hyfsat nya dramaserier? Jag kommer just nu inte på en enda, bortsett från Sports Night, den serien Aaron Sorkin gjorde före Vita Huset. Och möjligen In treatment.

Men det måste väl finnas fler? Tips, någon?
Kraven är alltså: Minst två säsonger, inget sex, inget våld, hög kvalitet.

En gång i tiden brydde jag mig om Melodifestivalen. Det är rätt länge sen nu. De senaste åren har jag inte ens kollat, blir bara upprörd och får ångestflashbacks till kaosiga jobbnätter på Bladet då hela tidningen skulle göras på en kvart. Men bortsett från mina egna issues så går det faktiskt inte att blunda för det faktum att det var rätt länge sedan ESC var en angelägenhet för oss nordeuropéer.

Någonstans i samma veva som Charlotte Perelli vann med "Take me to your heaven" 1999 (eller Nilsson, som hon ju faktiskt hette då) så började slutet för den svenska ABBA-schlagern. Under 2000-talet har den klassiska schlagermelodin med tonarthöjningar och Björn&Benny-harmonier ersätts av eurodisco, amazoner i Xena-kostymer (Rusiana, anyone?), Bolibompa-pop och konstiga rappare som tar strypgrepp på halvnakna dansare.
Fokus har flyttats från präktiga väst till galna och vågade öst. Ut med tonarthöjningar och in med lite naket! Så fort tävlingen fick en radda nya deltagare, främst från östra Europa, förändrades den totalt.

Och vad är det för konstigt med det? Christer Björkman ba Röstningsskandal! Som om inte vi i Skandinavien alltid givit våra grannar höga poäng..

Att stackars lilla Anna Bergendahl inte gick till final var ju tråkigt för henne – men vem blir förvånad? Hennes söta flickrumspop i tyllklänning och Converse passar ju inte alls in i tävlingen längre. Ska det verkligen vara så svårt att inse?

Håller på med ett jobb om att minska sin klimatpåverkan genom att äta mindre kött. Kött är den mat som bidrar till mest klimatgaser. Hör bara: För att producera 1 kg nötkött släpps det ut lika mycket klimatgaser som vid 25 mils bilkörning. 25 mil! Helt galet.

Inte för att jag behöver någon övertalning. Har själv inte ätit kött på 20 år, men tänk på det nästa gång ni köper en Flintastek att lägga på grillen!

Tänkte bara säga att jag sett Joss Whedons Glee-avsnitt nu. Tyvärr blev jag inte speciellt impad (insert hånskratt från alla som redan tröttnat på sång-och-dans).
Känns lite som att han gillar serien för mycket. Whedon är som bäst när han skiter i vad folk ska tycka och bara kör, rakt ut från den där hjärnan som man lätt skulle pynta 200 dollar för att få göra ett studiebesök i, typ som i Beeing John Malkovich.
Neil Patrick Harris var så klart lysande, bjöd på fantastisk falsettsång och snärtiga oneliners. Men i övrigt tyckte jag nog avsnittet var rätt ordinärt, varken bättre eller sämre än något annat. Bästa Glee-avsnittet är ju fortfarande Madonna-avsnittet. Jag döör älskdöden på Sue Sylvester, hennes elaka repliker är episka!

Har fortfarande inte sett amerikanska The Office, men där finns ju två avsnitt signerat Whedon. Om jag förstått saken rätt så haglar vampyr-referenserna – och det kan ju aldrig vara fel!

Okej folks, det är tydligen Internationella Geek-dagen i dag. Som den garderobsgeek jag är hade jag faktiskt inte koll, men det är aldrig för sent för bot och bättring.

Här kommer därför en länk till en väldigt rolig sammanfattning *major spoilervarning* av en riktig nörd-serie, Firefly, alltså ytterligare en Joss Whedon-skapelse som lades ner, skapade nördstorm och fick komma tillbaka i form av en långfilm, Serenity.

Fullblodsnördarna som driver den brittiska sajten SFX har alltså gjort en såkallad Scriptease, ett femminutersmanus med de viktigaste delarna av serien och filmen. Jag ba "I'm not worthy". Det är bara att inse att man aldrig kommer ens i närheten av såna härligt, nördiga tilltag.

Leve nörden!

En annan serie jag kollar på gammelteve är Gossip Girl. Själva serien börjar väl så smått gå på tomgång, Serena är outhärdligt jobbig just nu, Chuck Bass har börjat med något urfult litet leende som visar glappet mellan framtänderna vilket totalt tar bort all hans charm och båda syskonen Humphrey är så extremt gnälliga att jag bara dör. Men jag ääälskar Kristen Bells röst, alltså självaste Gossip Girl. Just nu är det den som gör hela serien. Hon har världens coolaste röst, melodisk, förförisk, helt underbar. Jag dör älskdöden varje gång hon säger "xo xo, gossip girl".

Men allt detta har Kanal 5 lyckats förstöra. Just nu presenteras  serien av en avskyvärt hemskt liten reklamsnutt för en hårproduktserie vars namn jag vägrar att nämna. Reklamen ska antagligen påminna om det grafiska uttrycket i GG, men misslyckas totalt. Dessutom har de lyckats hitta reklamvärldens  absolut sämsta speakerröst. Det fullkomligen SKÄR sig i öronen varje gång jag hör den. Den är helt metallisk och omusikalisk – Kristens TOTALA motsats. Att vanhedra Kristens fantastiska stämma så brutalt får klubbandet av nyfödda sälungar att framstå som att råka trampa på en myra.

Snart ger jag upp gammelteve helt. Min enda tröst just nu är att jag kan spela in avsnitten på digitalboxen och så gäller det att vara snabb som attan med spolknappen varje gång det blir reklam.

Ingen har väl missat att det sista avsnittet av Lost visades i USA i går. Här hemma får vi vänta tills i juli, och med vi menar jag givetvis jag.
Lost är nämligen en av få tv-serier jag följt på teve-teve, alltså svensk gammelteve, och i det här fallet tv-seriernas sämsta vän TV 4. Med andra ord har jag snällt väntat (och lika snällt accepterat att jag hunnit glömma hälften) när TV 4 bestämt sig för att ta säsongsuppehåll, vilket inte alltid råkat vara när det faktiskt varit RIKTIGT säsongsuppehåll.

Hur som, av någon anledning har jag stått ut. Och det har funkat bra, ända tills nu. För de senaste veckorna har det varit monumental Lost-feber i USA, en feber som inneburit att varenda tidning, sajt och tv-kanal skrivit, analyserat, kommenterat och på andra sätt uppmärksammat finalen.

Kul. Verkligen kul.
Idag har jag i det närmaste haft google-förbud och inte kunnat gå in på några av mina vanliga sajter av rädsla att råka få se någonting som avslöjar hur serien slutar. Twitterflödet har varit min fiende, och all surfning har skett med ett vaksamt kisande. Resultatet: Känner mig gravt understimulerad. Boooring.

Som tur är finns räddare i nöden, som den kära Tv-planeten som vänligt nog skippat Lost-hysterin och istället lagt upp den senaste True Blood-webisoden. En liten fix är bättre än ingen fix alls.

"Kärlek? Det är när någon annan är viktigare än vad man själv är."
Så insiktsfull är vår blivande prins, Daniel Westling. Tänka sig. Citatet kommer från Karin Thunbergs utmärkta intervju med brudparet i dagens SvD, för övrigt den bästa intervju jag hittills sett inför det där bröllopet.

Och det här med kärlek, det är någonting som M och L är bra på. De har varit gifta i sisådär 70 år och strålar fortfarande mot varandra som ett nyförälskat par. I dag firade de 185 år, den ena 90, den andra 95.
M har alltid ett leende på lut och skärskådar en med en blick lika intensiv och pilemarisk som Astrid Lindgren. L är full av ironiska visdomsord och säger saker som "Jag hade en tanke på något jag ville säga, men den gick jag ifrån."
Lite skröpliga och vingliga är de allt, men varje dag tar de varandra under armen och går en promenad. Eller tar bussen ut till Ulla Winbladh och äter middag.

Det går inte att bli annat än ödmjuk inför dem, det känns lite som att varje gång jag får glädjen att träffa dem är som att bevittna ett mirakel. Tänk, i sommar har jag och B varit ihop i sex år. Det tycker vi är länge.

Get out of there-videon här nedanför fick mig osökt att tänka på en annan, helt galet rolig klippkavalkad som visserligen hängt med ett tag men som jag för mitt liv inte kan sluta skratta åt.
Tror aldrig jag sett en enda "Johan Falk"-film, men efter den här orgien i Jakob Eklund sägandes "Va fan!" kan jag inte direkt säga att jag blir sugen. Man undrar ju om varje "va fan" står inskrivet i manus eller om det är Jakob som borde ta ett par improvisationsklasser..